Ånge, Västernorrland, Augusti 2011

För en och halv vecka sedan slutade jag med min medicin. Det var ungefär ett och ett halvt år sedan jag började med dem; det hade hänt alldeles för mycket runtomkring mig att hjärnan behövde en paus. Så här, i retrospektiv, känns det som att tabletterna hjälpte mig att ta tag i saker som behövde styras upp. Men känslolivet försvann i periferin. Idag har alla möjliga känslor spelat mig alla möjliga spratt. Glädje har blandats med tårar och ångest har mixats med nedstämdhet. En sak som dock är skön i allt det här är att jag känner mig som en människa idag. En person som har känslor - ingen jävla robot med låtsaskänslor som agerar enligt sociala normer i varje situation, noggrant avvägt för att passa in i rätt strukturmall. Jag är mig själv igen. Och det känns så förbannat jävla skönt.

Dagens låt (klicka här)

Efter klagomål från en av mina tusentals läsare lägger jag upp en bild. Efterfrågan på att producera, leverera och publicera på undertecknades blogg är ibland alltför krävande.

- Men. Den här bilden får mig att diskutera innebörden av begreppet "en bra bild".

Är det här en bra bild? Nej, det kanske det inte är - men samtidigt kanske den visst är det. Konst, där fotografi kan inkluderas är, som bekant, ytterst subjektivt. Så vem är man (qvinna, transperson, annat) att bestämma vad som är bra konst? Är det professorn vid Konstvetenskapliga institutionen, Uppsala Universitet (exempelvis) som bestämmer det? Eller är det jag som har tagit bilden? Jag kan ha världens absolut bästa minnen förknippade med det ögonblick, tillfälle eller whatever bilden togs. Vilket i sin tur kan innebära att det är en av världens absolut bästa bilder för mig. Just i det här specifika fallet hade jag fint sällskap, hade just anlänt till Stockholm efter en avkopplande vecka i Västernorrland och var på Kulturfestivalen vid Sergels Torg. Det var bra väder och det doftade gott (även fast en pekant lukt av uteliggare och basalhygienavsaknad hos emos smög sig in). Jag knäppte den här bilden för att jag hittade en kul vinkel. Ljuset fungerar, färgerna harmoniserar och kompositionen duger. Fototekniskt sett är det således en "bra bild". Men sen kommer ju andra analytiska tolkningsmodeller in i diskursen; är det känsla i bilden, vad vill jag säga, uttrycker bilden någonting eller är det bara en snapshot, finns det någon kontext etc? Kanske inte - för dig. Du som är helt grön för bilden. Du ser den för första gången i ditt liv och det första du lägger märke till är, exempelvis, färgerna. Kontexten har du fått reda på om och när du har läst ovanstående vilket eventuellt gör att du begriper var och när bilden är tagen och i vilket sammanhang. Men får det dig att uppskatta bilden mer? Förmodligen inte - din första analys gjorde du redan under de nanosekunder det tog att ladda upp bilden. (Om du sitter på en snabb uppkoppling, vill säga.)

- Så vad försöker jag säga?

Ingen aning. Jag har bara laddat upp en bild som inte säger ett dugg för er - men som betyder lite grann för mig. Och jag var enormt uttråkad. Plus att Radar tjatade på att det är dåligt med uppdateringar.

Mods vs Rockers 2011 Stockholm

Min syster sade någonting klokt. Men hon är nog inte den första.

"När man inser att man duger precis som man är, kan ingen annan säga någonting annat".

- Med dem orden kan jag bara säga följande;
Det här är Kossan. Jannis Andreas Tordheim - jag är världens bästa på att vara jag. Och trampar du på mig är det som att kliva ner i ett jordgetingbo.

Tycker dock att Kate Nash säger det ganska bra. (klicka här)